Bastuligan

Bastuligan måste vara ett av det politiska Sveriges mest illustra kotterier. Hur det hade klarat sig från medial insyn så länge är en gåta, men jag gissar att det inte hade kunnat undgå dagens politiska reportrars bloggar. En sökning på Google ger en enda träff, och det är i ett undanskymt sammanhang i tidningen Resumé från 2002.

Min artikel publicerades i slutet av 1980-talet i Upp&Ner, och det var helt enkelt tack vare att min dåvarande svärfar var en av Bastuligans medlemmar som jag fick tillgång till internt material och intervjuer med några av de badande sossetopparna från partiet och rörelsen.

En skildring full av småtrevliga anekdoter men samtidigt en fascinerande historia om hur informella nätverk fungerar i praktiken.

Det roliga med Bastuligan är att hur enkönad den än var så kunde det inte hindra Anna Lindh från att bli fullt erkänd deltagare, eftersom Bastuligans statuter säger att SSU-ordföranden är självskriven medlem. Och Lindh var den första kvinnan på den posten. Men hon deltog aldrig i aktiviteterna och, som professor Erik Södersten sade, det kunde kanske vara ”lite bökigt att ha en brud med”.