Hovfrisören

Historien om Björn Axéns död likande ett klassiskt drama. Det var den slutsats redaktionen för Z kom fram till när allt material jag och Gunnar Lindstedt samlat under två intensiva veckor sommaren 1993 skulle sammanfattas i en ingress. Ingredienserna fanns onekligen där – kändisfrisören, drottningen, glamouren, festerna, fåfängan, den ”sista måltiden”, döden i badkaret, avskedsbrevet, tabletterna, spriten. Och smittan.

Jag hade fått idén när jag läste Sverker Åströms dödsruna i Svenska Dagbladet. Om Sveriges mest meriterade diplomat fann anledning att skriva en sådan minnestext om en glamorös frisör, så anade jag att det kunde finnas en angelägen berättelse där bakom. Detta var långt innan Åström själv kom ut som homosexuell, men jag förstod självfallet att det fanns en gemensam sfär som de båda rört sig i.

Det var en kontroversiell artikel, och vi hade använt okonventionella arbetsmetoder för att komma fram till resultatet. Tore Axén hotade att stämma oss och tidningen. Inte för vad vi de facto påstod i vår story om anledningen till hans brors frånfälle, utan för att den kunde skada varumärket Björn Axén. Det blev aldrig något av hotet.