Borgarnas bästa barn

1991 bröts för andra gången den långvariga socialdemokratiska dominansen som det statsbärande partiet, och Carl Bildt bildade sin första regering. In i kanslihus och departement tågade en strid ström unga politiska broilers – högervågens döttrar och söner. Eller borgarnas bästa barn, som Café kallade dem i rubriken till mitt reportage, en oemotståndlig alliteration som sade allt.

För dessa unga var verkligen eliten, den nya generationens politiska crème de la crème för vilka endast himlen är gränsen. Välutbildade, självsäkra och självklara i sina roller och karriärer. Egenskaper som väl speglade statsministerns syn på sig själv som något av en renässansmänniska.; själva antitesen till sossarnas grå betonghäckar och ombudsmannakaraktärer.

Jag träffade ett tiotal kanslihusyuppisar för att skildra deras bakgrund och drivkrafter. Idag är det lustigt att se att Anders Borg var en av dem. Han var då 24 år, utan hästsvans och ring i örat men med basker och duffel, en politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen som läste och gärna citerade Tocqueville, Rousseau, Platon med flera stora tänkare. ”Jag tänker inte göra karriär i ett kanslihus” sade han då. Nä, unge Borg skulle tillbaka till tidningsvärlden (han hade varit ledarskribent på Svenska Dagbladet) och det akademiska livet.

15 år senare återvände han dock till Rosenbad som finansminister i regeringen Reinfeldt. Utan duffel och basker men med hästsvans och ring i örat.