Carl Bildt

1995, fyra år efter att jag skrev om borgarnas bästa barn, fick jag uppdraget av Café att intervjua deras chef Carl Bildt. Han hade nog i vanliga fall inte intresserat sig för tidningens läsare, och han gjorde det knappast nu heller, men hans pressekreterare Anette Brolenius hade övertygat honom om att mode-, tjej- och sportintresserade unga män var en lämplig målgrupp.

Uppdraget gick ut på att dels intervjua honom på hans tjänsterum i moderaternas partikansli, dels följa honom under tre dagar på en tjänsteresa till Bryssel. Han hade året innan förlorat regeringsmakten till Ingvar Carlsson och längtade ut i den stora världen, trött på ankdammen hemma. Det var åtminstone så Café lagt upp vinkeln. Sverige hade blivit för litet för Bildt och just när jag lämnat min text utnämndes han till EU:s medlare i krigen i Jugoslavien och sedan till dess High Representative.

Bildt var på väg ut ur äktenskapet med sin fru Mia och han hånades som ”minkjägare” av utbåtsskeptiker. Under intervjun fällde han flera minnesvärda kommentarer. Min personliga favorit är: ”Ett och annat ubåtsljud var väl mink också, vad vet jag? Jag skiter i vilket, det får gärna vara sjöjungfrur för min del. Det enda jag är intresserad av att hålla borta från skärgården är ubåtar”.

I Bryssel fascinerades jag av hur stor Bildt tycktes vara i internationella sammanhang. Hans telefonbok innehöll de flesta betydelsefulla namnen på den politiska arenan. Men det var i hans umgänge med svenska journalister jag fann de mest underhållande avsnitten.

Jag gjorde mig också skyldig till något som de flesta av mina kolleger säkerligen aldrig kommit på tanken att göra. Samma dag vi checkade ut från hotellet bad jag snabbt att få titta på det rum Bildt bott i, innan det städades. Mitt påhittade motiv var att jag ämnade återkomma senare och att jag då ville ha just det rummet eftersom det var utrustat med de tekniska faciliteter som möjliggjorde internetuppkoppling och fax. Receptionen kallade på en piccolo, som visade in mig i 106:an, och jag hoppades innerligt att Bildt inte skulle dyka upp för att hämta något han glömt.

På det viset kunde jag använda det jag såg i inledningen till min artikel: ”På bordet vid fönstret stod en fruktkorg med hälsningar från hotelldirektören Joseph Türkel och hans team. I badrummet stod en rosa ros i en vas. Och som alla prominenta gäster erbjöds Carl Bildt att använda hotellets egen designade badrock med tillhörande tofflor under vistelsen”.

Jag hade på flighten till Bryssel noterat att Bildt (jag satt på samma stolsrad som han) tog emot ett visitkort från en av passagerarna. Det hittade jag i hotellrummet. Och kunde skriva: ”Grafiska fackförbundets vice ordförande, Malte Eriksson, skickade fram sitt visitkort till Bildt. ’Tack för senast i Kvällsöppet om IT-samhället”.

Det där knepet, att gå utanför de upptrampade stigarna när man gör research i fält, brukade jag lära ut under mina kurser i Porträttjournalistik. Jag är inte säker på att alla elever tyckte att det är en lika bra idé som jag.