Christer Lindarw

Det var här allting började. Christer Lindarw var det första uppdraget i sin genre, som krävde ett modus operandi jag inte tidigare gett mig på.

Jag hade slutat mitt sista vikariat som nyhetsreporter på Aftonbladet och hade påbörjat en högst osäker frilanstillvaro när Nöjesguidens grundare och dåvarande chefredaktör Ajje Ljungberg ringde mig. Jag hade hört av mig till redaktionen eftersom gratistidningen med de sympatiskt höga redaktionella ambitionerna fångat mitt intresse. Och nu ville Ajje träffa mig för att diskutera ett lämpligt uppdrag – att porträttera dragshowens förgrundsgestalt.

Det var en viktig distinktion, att porträttera. Visserligen skulle jag försöka få en intervju med Lindarw men hela idén byggde minst lika mycket på att få andra prata om honom – arbetskamrater, före detta kollegor, vänner, fiender (i den mån det fanns några). Det viktiga var att höra fler röster än huvudpersonens egen för att på det sättet få fler infallsvinklar, fler nyanser, fler insikter.

Det var som sagt första gången jag provade på detta och när jag slutligen satt där med Lindarw själv på Café Opera (var annars?) var jag full av intryck från alla det jag hört.

Texten ville han självfallet läsa innan den gick i tryck och det enda jag minns att han sa när han var färdig var något i stil med, ”Jaha ja, det var ju storslaget” i ett ganska avmätt tonfall.

Detta blev starten på ett frekvent samarbete med Nöjesguiden och det som gjorde att jag alltmer kom att intressera mig för personporträttet som en alldeles egen konstart inom journalistiken.