Fred Åkerström

Det finns en djup sorg, ilska och övergivenhet i Fred Åkerströms röst. Men där finns också poesi, kärlek och styrka. Och ingenstans något enda spår av tillgjordhet. Den där speciella åkerströmska nerven träffade mig redan i mitten av 1970-talet där LPn Två tungor utkommit. De tolv låtarna har följt mig sedan dess, i olika sammanhang, i olika stämningslägen. Jag tror att det är sorgen, vemodet som är de dominerande känslorna som väcks i mig. Pappa önskade attBerceuse(vaggvisa) spelades på hans begravning: ”Gro, gro lilla frö. Livet är en dröm, mörkret mumlar runt vår ö, kanske ska vi aldrig dö. Alla går, allena”. Senare, inför detta porträtt i Vi Biografi, upptäckte jag hans furiösa uppgörelse med sin barndom i Ingenstans är man fri som en fågel. Mäktigt.