Ny demokrati

Det nya partiet var verkligen katten bland hermelinerna i Sveriges riksdag. Ja, Ian & Bert var inte ens det. De var politiska parias, som ingen av de andra folkvalda ville ens sitta i närheten av i plenisalen – eller som Bengt Westerberg, i TV-soffan på valnatten.

Journalisterna tävlade i att leta och finna skandaliserande uppgifter om det slagfärdiga och populistiska radarparet och deras skumma parti med sina märkliga ledarfigurer. Vände man på stenen visst man inte vad där kunde dyka upp för otyg.

Jag var inte sämre och var en av dem som nappade på det med största sannolikhet fejkade ”brevet” som Europeiska Arbetarepartiet skulle ha skickat till en av Ny Demokratis mer obskyra medlemmar, riksdagsmannen John Bouvin. Innehållet i brevet ångade av konspirationer som samtliga ledde åt ett håll – högerextrema strömningar i Europa och luddiga kopplingar till Palme-mordet, allt för att kompromettera Ian & Bert.

Bouvin hade bevisligen kontakter som pekade åt det hållet och brevet hade fått viss spridning i journalistkretsar men få av oss som granskade det trodde väl på det på allvar. Det var dock en oemotståndlig krydda i min text.

Jag tror mig veta att Ian Wachtmeister avskydde reportaget, som publicerades våren 1992. Men jag hade varken fått tillgång till honom eller Bert Karlsson, så det fick väl skylla sig själva.

Jag intervjuade Wachtmeister inför min bok om kungen vårvintern 2010 och nämnde aldrig för honom att det var jag som skrivit reportaget om Ny Demokrati i Café. Han hade antagligen helt glömt bort det, och skulle kanske inte bry sig idag. Men jag tyckte att det var onödigt att riskera genomförandet av vårt möte med att upplysa honom om saken. Hans senaste bok hade nyligen utkommit på mitt förlag, Lind & Co, och han hade kraftsat ned en liten dedikation till mig, ”Med ömsesidig beundran”. Det var något han säkerligen skrev till alla som ville ha hans bok, och jag kan inte säga att jag hyste motsvarande känslor. Wachtmeisters övertygelse om att aids har sitt ursprung i svarta från Afrika är djupt obehaglig, och han framför den i sin bok Rebellerna, som jag inte längre har kvar.

Han lär han sagt upp all bekantskap med sitt förlag efter att Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken utkom. Han ingår ju trots allt sedan barnsben i samma kretsar som kungen och hans systrar.