Pierre Schori

Vad han måste ha varit trött på de ständiga kommentarerna om sitt utseende. Men han kanske aldrig själv fick höra dem. Det var i alla fall en av anledningarna till att den kvinnliga delen av Intrigs redaktion var så angelägen om att kunna köra ett långt porträtt av Pierre Schori.

Schori var vid den här tiden riksdagsledamot efter att ha röstats ut från UD i valet 1991 då borgarna tog makten. Han hade då varit kabinettsekreterare i nästan tio år och satt nu i opposition. Men det var naturligtvis först och främst för att Schori var den mest spännande svenske politikern som Intrig ville ha storyn.

Det hör till historien att jag hade skrivit denna artikel redan något år tidigare, för CliC. Men den tidningen hann gå i konkurs innan min text kunde publiceras, vilket gjorde att jag hamnade i det gynnsamma läget att delar av samma redaktion nu satt på Intrig – och de ville köpa artikeln på nytt, med vissa uppdateringar och modifieringar.

CliCs ägare, publicisten Magnus Briggert, hade sagt till mig att det var bland annat kostnaderna för min Schori-artikel som försatt bolaget i konkurs. Han skämtade förstås, men med en skarp underton. Han gillade inte att jag tillåtits prenumerera på pressklipp om Schori under ett par månaders tid, vilket hade kostat gigantiska summor med den sortens tidningsbudget mätt. Hälften av klippen hade dessutom varit samma TT-notiser som tryckts i olika tidningar och som jag inte haft någon som helst nytta av.

Jag minns inte vad snyggingen tyckte om min text, om han överhuvudtaget tyckte någonting. Men resultatet blev i alla fall sju helsidor i Intrig och förmodligen det dittills mest ambitiösa Schori-porträttet i svensk press.