Tomma och okända stränder

1987 åkte jag tillbaka till min barndoms Cypern, tillsammans med min dåvarande kvinna. Mitt mål var att skildra den norra sidan av ön, sedan 1974 ockuperad av Turkiet. Jag hade varit där som 10-åring redan 1968 tillsammans med min familj, och hade besökt TRNC (som den officiella förkortningen lyder; Turkish Republic of Northern Cyprus) en gång som reseledare 1982. Det var fortfarande förenat med svårigheter att få ett visum dit. Det krävdes att man besökte den grekcypriotiska gränsposteringen tre dagar i förväg, och sedan var det helt upp till en nyckfull och godtycklig byråkrati om detta visum skulle utfärdas. Grekcyprioterna var inte särskilt roade av att man besökte den hatade grannen i norr, medan turkcyprioterna inte hade något emot att visa upp sin del av ön, under ledning av en ”överrock” från det statliga turistministeriet förstås.

När min flickvän hade rest hem stannade jag kvar några dagar på Cypern. Och ville på egen hand strosa omkring i huvudstaden Nicosia. Jag fick oväntad hjälp av en högt uppsatt svensk FN-officer. Han erbjöd sig att åka med honom i hans tjänstebil utan att i förväg ansöka om visum; vi bara åkte genom båda gränskontrollerna på ömse sida om den gröna linje som skar tvärs genom Nicosia, jag som hans gäst.

Men så begick vi misstaget. Min värd släppte av mig mitt i den turkcyriotiska delen av staden och åkte själv tillbaka till den andra sidan. Jag förstod inte bättre, och min tillmötesgående, nyfunne vän borde ha begripit att han inte kunde lämna mig kvar, utan visum. Officiellt var jag ju inte där, och vilka konsekvenser det förde med sig blev jag varse när jag skulle ta mig tillbaka över gränsen.

Jag blev stoppad av turkiska soldater som undrade vad jag gjorde där, utan tillstånd. Jag blev kvarhållen och förhörd och undvek noga att nämna att jag var journalist. Jag blev oerhört nervös. Vad skulle jag råka ut för? Skulle jag anklagas för spioneri? Till slut anlände den ”överrock” som guidat oss veckan innan. Han förebrådde mig enligt konstens alla regler, men kunde ändå gå i god för mig eftersom han visste varför jag befann mig där, och att det var helt oskyldigt. Uppläxad, rädd och förnedrad fick jag slutligen tillåtelse att vandra de hundra metrarna genom ingenmansland, till säkerheten på den grekcypriotiska sidan.

Se reportaget från australiensiska ABC:sForeign Correspondent.