Tommy Lindström

Den här artikeln skrevs 1996 strax innan utgivningen av Mitt liv som snut, Tommy Lindströms memoarbok som jag författade åt honom. Och det var 14 år innan vår vänskap (eller det jag inbillade mig var vänskap) sprack. 14 år innan Tommy hösten 2010 sålde ut mig till ”fiendelägret”, det vill säga de så kallade kungavännerna.

Men nu var läget annorlunda. Tommy Lindström och jag hade suttit en hel vinter och jobbat med hans tio-i-topp-lista över de mest uppmärksammade kriminalfallen han varit med om under 1980-talet och han var fortfarande het som medial figur trots att han, eller kanske just därför, åtalats och dömts för ekonomiska oegentligheter och fått sparken som chef för Rikskriminalpolisen.

Jag hade med andra ord den bästa och närmaste relationen till Lindström under den här tiden. Det var åtminstone vad jag ansåg. Så när jag fick veta att Café tänkte ge uppdraget åt en annan av tidningens skribenter, protesterade jag högljutt. Det fick dåvarande chefredaktören Fredrik Helmertz att mynta begreppet ”Han-är-min!-journalistik”, vilket jag tyckte var mycket träffande. Jag fick i alla fall uppdraget.