Barnflickan i Knutby

Jag hade vid mitten av 00-talet bestämt mig för att inte skriva fler böcker efter Mitt liv som snut, Ingvar Kamprad och hans IKEA och Private med Milton och Milton. Jag hade ett heltidsjobb som redaktör på SAS engelskspråkiga ombordtidning Scanorama, det räckte.

Men så träffade jag av en händelse Ann Pålsson på en pressvisning. Ann var då förlagsredaktör på Wahlström & Widstrand och hon gick rakt på sak – vad vill du skriva för oss? Jag har för mig att jag nämnde två möjliga böcker jag gärna skulle sätta igång med, om det nu var så att jag ändå skulle bryta mitt löfte till mig själv.

Smickrad gick jag med på att äta lunch med henne och hennes kollega Anna-Karin Korpi, som jag kände sedan tidigare. Och det var under den lunchen det bestämdes. Jag hade två idéer – antingen en biografi över kungen, eller en dokumentär skildring av Knutby-dramat, som då var alldels färskt och skulle behandlas i Svea Hovrätt efter att barnflickan och pastorn fått sina domar i tingsrätten.

Ann tog mina förslag vidare till förlagets utgivningsgrupp, som avstod från biografin över kungen men tyckte att Knutby lät bra. Och så blev det.

Jag beställde hela utredningsmaterialet från polisen i Uppsala, som vid det här laget utarbetat effektiva rutiner för att bistå landets journalister med den omfattande förundersökningen. Jag beställde också kassettbanden från domstolsförhandlingarna för att höra de inblandades egna ord om dramat. Huvudpersonen,Sara Svensson, hade dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och var inlåst på rättspsyk i Vadstena. Helge Fossmo satt på Kronobergshäktet i väntan på att domen skulle vinna laga kraft.

Svensson vägrade via sin advokat att träffa mig, liksom Åsa Walldau (se hennes brev här intill), alias Kristi Brud, men Fossmo gick efter ett inledande telefonsamtal med på ett möte (som blev ännu ett). Jag besökte Knutby och jag träffade även Svenssons pappa i villan i Vaggeryd, där hon växt upp.

Sedan åkte jag till Las Palmas i december 2004 och skrev halva boken ett stenkast från havet. I juni utkom Barnflickan i Knutby, som den fjärde boken i ordningen i samma ämne. Det var fler än skribenter än jag som fascinerats av händelserna nästan ett år tidigare.

Boken fick blandat mottagande. Jag gissar att de flesta hunnit bli ganska trötta på rapporteringen om dåden, och det hade hunnit infinna sig en viss mättnad när det gällde den sektliknande frikyrkoförsamlingen.

Ragnar Strömbergvisade dock nåd och berömde mitt komplexa porträtt av barnflickan, och Magnus Utvik i Godmorgon Sverige gav boken betyget 4 av 5.

Jag fick kritik för att jag utgivit mig för att veta exakt hur Sara Svensson tyckte, tänkte och kände inför, under och efter mordet. Men det är inga konstigheter med det. Hon hade, både i polisförhören och under rättegångarna, noggrant berättat exakt detta.

Jag blev väldigt nöjd med omslaget. Det var min idé att lägga det bibelcitat från första Moseboken som vägledde barnflickan i dådet under en närbild av hennes ögon, de som till varje pris sökte nåden.

Boken såldes till Norge och gavs där ut med titelnBarnepiken i Knutby. Dramat hade där fått stor uppmärksamhet då Helge Fossmo har norskt påbrå.