Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken

Scroll down for a summary in English.

När Föreningen Grävande Journalisters tidningScooplistade de senaste 25 årens viktigaste grävjobb hamnade Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken på 20:e plats med motiveringen: ”Kaffeflickor, sexklubbar och hemliga älskarinnor. Avslöjar det som många påstått sig veta. Efterspelet blir än mer spektakulärt. Boken har för alltid ändrat den svenska kungabevakningen.”

En mer ingående presentation känns överflödig. De flesta människor i Sverige, och ganska många utanför landet, känner till boken och dess monumentalt uppmärksammade innehåll. Ingen annan publikation i sin genre har skapat sådan uppståndelse. Vi chockade en hel nation som dittills verkat ha trott på den tämligen idylliserade bilden av vårt kungahus. När vi avslöjade att statschefen komprometterat inte bara sig själv utan också sitt ämbete genom att exponera sig i djupt olämpliga miljöer och inför grovt kriminella personer, samt ägnat sig åt ett privatliv med värderingar som går på tvärs mot dels hans eget valspråk, dels mot det synsätt på kärnfamilj, äktenskap och jämställdhet som Sverige som nation står för, ja då vändes ilskan främst mot oss som skildrat detta i bokform, inte mot kungen.

Det som satte igång mediernas intresse var en lång artikel i tidningenFiltersom publicerades i september 2010 och som skildrade hur vi arbetat med boken. Någon månad senare, den 27 oktober, publicerade Aftonbladet en större artikel som prydde tidningens förstasida och en helsida inne i tidningen, och det var då som beteckningen ”skandalbok” myntades. Därefter följde en mediestorm utan dess like. Vi som arbetat med boken befann oss mitt i den, tillsammans med monarken. Jag satt i otaliga intervjuer iradio- ochTV-program. Mot all förmodan bestämde sig kungen för att kommentera uppgifterna i Den motvillige monarken under en presskonferenspå Halle- och Hunneberg utanför Trollhättan samma dag som boken utkom. Hör vad han sade här. Det han sade tolkades främst som att kungen indirekt bekräftade bokens innehåll, och hans korta tal blev föremål för intensivadiskussioner. Boken väckte genast internationelluppmärksamhetvilket bl a avspeglade sig i detta inslag i TV4. Strax efter att den utkommit bekräftade Camilla Henemark iExpressenatt hon haft en relation med kungen.

”Kvällsöppet” i TV4 ägnade boken två program i samband med att den utkom. I det första medverkade bland andra Mille Markovic och kungens första livvakt Ola Selin (se dethär) och i det andra historieprofessorn Dick Harrison (se dethär). Boken fick många tunga manliga krönikörer att ösa invektiv över oss. Jan Guillou och Herman Lindqvist hörde till dem. Bokens innehåll togs inte överraskande på störst allvar av kvinnliga debattörer, bland dem DN:sLena AnderssonochMalin Ullgren.

För att i någon mån ta kontrollen över vår berättelse, och ostört förklara vad vi gjort och varför, lät vi som arbetat med boken ossintervjuasi grupp uppe på förlaget Lind & Co. Intervjuare var den erfarna TV-journalisten Lisa Rennerstedt. Vi blev hårt ansatta i medierna, många tvivlade på det som stod i boken, och därför var det roligt att någon enstaka gång få delta i ett mindre aggressivtsammanhang.

Drygt ett halvår senare avslöjadeEko-redaktioneninnehållet i de i hemligt inspelade samtalen mellan kungens vän Anders Lettström och en representant för den serbiske gangstern Milan Sevo.Samtalenmellan Daniel Webb och Anders Lettström visade bland annat hur svårt kungavännerna hade att skrapa ihop den summa pengar som Mille Markovic påstods vilja ha för att dementera sina uppgifter i boken. Lyssnahärvad som sades. Lettström hävdade också att hanunderrättat kungenom förhandlingarna med Webb & Sevo. ”Lettström-gate” togs också upp i TV 4:s extrainsattaKvällsöppetden 19 maj. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman ansåg att Ekots avslöjanden bekräftade att Den motvillige monarken var en av de viktigaste böckerna 2010. ”Det som då kallades skvaller visar sig nu vara sant, rötan i samhällstoppen ligger i öppen dager”, skrev han.

Hela kungaskandalen fick nytt liv. Jag hade nu förmånen att kunna sitta på åskådarplats och kommentera händelseförloppet, och fick åter framträda i både radio och TV och i tidningsintervjuer. Höjdpunkten (eller lågvattenmärket, om man så vill) i affären var TT:s berömda och epokgörandeintervjumed Sveriges statschef, där han försökte besvara besvärliga frågor om strippklubbsbesök och gangsterkontakter. ”Thomas Sjöberg: Kungen ljuger!” stod det på Dagens Nyheters förstasida dagen efter intervjun. Så hade jag åter blivit rubrikstoff och fickkommentera”Lettström-gate” lite från åskådarplats. Och diskussionen om kungens krisfortsatte.

När min kollega Nuri Kino arbetade på sin dokumentär ”Det kungliga uppdraget” som enligt planerna skulle visas i TV2 i oktober 2011, förstod jag att kungaskandalen skulle fortsätta, om än med minskad intensitet. Jag fick höra att förre chefen för Rikskriminalpolisen, Tommy Lindström, verkade ha skuggat en av Kinos medarbetare och själv fick jag en ”vänförfrågan” på Facebook från en av Lindströms tidigare kollegor, den förre säkerhetschefen för Statens Konstmuséer, Kjell Hestrell. Tillfälligheter? Jag tror inte det. Lindström arbetade på uppdrag av kungavännerna och har genom illa förtäcktahotförsökt förmå oss att inte publicera vår bok om kungen. Jag minns att han vid ett par tillfällen erbjöd sig att lämna över mitt manus till juristen och f d journalisten Trond Sefastsson, som då skulle kunna göra en bedömning av materialet ur tryckfrihetssynpunkt. Jag tyckte inte att det var särskilt god idé. Mitt förlag har egna experter på området. Jag förstod senare att det var ett raffinerat sätt för Tommy att försöka få veta vad vi visste. Hade jag låtit Sefastsson läsa vad jag skrivit hade det med största sannolikhet hamnat i kungavännernas händer, eftersom Tommy och Sefastsson är kolleger i något som heterRättskonsulterna.

Nuri Kinosdokumentärlades i malpåse, på grund av att han drabbades av ett datorinbrott där väsentliga detaljer om källor och andra känsliga uppgifterstals. Han hotades av  personer förmodat närstående kungavännerna och Kino gick, som det heter, under jorden. Än idag är det inte utrett exakt vad som hände, och det är förvånande att ingen journalist tycker att det är värt att undersöka varför Kino plötsligt tvingats under jorden, av vilka och, inte minst, hur det kommer sig att SvT lade ned en kostsam produktion kort innan den skulle sändas. Läs mer om hoten mot Kino här (Artikel 1, Artikel 2,Artikel 3,Artikel 4).

Monarkens förehavanden fortsatte att intressera mig. Jag förslog senare, i en debattartikel iAftonbladet, att vi kanske skulle privatisera kungahuset. ”Monarkens dåliga omdöme måste få konsekvenser”, skrev tidningen i en underrubrik. Det var en reaktion på kungens resa till Saudiarabien i september 2011 då han delade ut den internationella scoutrörelsens främsta medalj, Bronsvargen, till landets diktator, kung Abdullah. Förutom att Sveriges statschef än en gång visade en total oförmåga till insikt, så satte han sig enligt Saudiarabiens egen statliga nyhetstjänst i ”bilaterala samtal” med sin vän och kollega; en detalj som borde ha skapat en hetsig debatt i Sverige om vad kungen får och inte får göra enligt svensk konstitution. En sak är säker – bilaterala samtal, vare sig med diktatorer, scouter eller andra, hör inte till Carl XVI Gustafs arbetsuppgifter.

Boken utkom i Tyskland med titelnDer Widerwillige Monarchoch hela affären skapade ett massivt intresse hostyska medier. VeckotidningenDas Neuekörde valda delar av innehållet i en flera nummer lång artikelserie. Jag och Camilla Henemark framträdde tillsammans i talkshowen Markus Lanz, Tysklands motsvarighet till Skavlan i Sverige men med väldigt många fler tittare. TV-sändningen finns påYouTubei två delar. Och jag gästade morgonprogrammet Früstücksfernsehen i kommersiella TV-kanalen SAT 1.

I Sverige fick jag möjligheten att relativt ostörd tala ut om arbetet med boken och mina bevekelsegrunder i TV-programmet ”En bok, en författare”. Se dethär. Publicistklubben i Stockholm debatterade ”den nya hovjournalistiken”, där jag var en av de inbjudna i panelen. Se klippethär.

Till pocketutgåvan av Den motvillige monarken skrev jag ett nytt avsnitt som behandlade reaktionerna på boken och smutskastningen av oss. Läs det här under ”Extramaterial”. Där finns också kriminalvårdens strafftidsbeslut för Mille Markovic. Det visar att han inte var frihetsberövad vid tiden för hans och familjens Thailand-semester vintern 2008-2009, då de reste i förstaklass samtidigt som kungaparet.

 

In English:

The Reluctant King is a watershed in the Swedish history of biographies. For the first time the audience is presented with a more varied picture of the monarch than we usually meet in media. The book throws light on unknown sides of the King, the ones not previously described and for the public not well known of. King Carl XVI Gustaf has been in the centre of publicity all his life. No other person in Sweden has had as much attention or been as acclaimed and honored as him. But who is the King really? What kind of person is he and how do people around him look upon him? Through conversations with people who have been close to him, the reader gets a new picture of the Swedish Head of State. For many years the author has interviewed old classmates and teachers, friends and officers from the military service, body guards and people employed at the Royal Court. For the first time for most of them, they tell their stories about an ordinary man and a reluctant monarch.

The biography has two parts. The initial one depicts the first 27 years up until he entered the throne, with the childhood years at Stockholm Royal Palace, surrounded by mostly women, the school years, and the military service years. It describes how the King was raised and prepared for his coming tasks and duties with the inevitable contradiction: that the Crown Prince wasn’t just an ordinary man but still was to be treated like everybody else. The second part holds the grown monarch’s unofficial life. Who are his private friends, what do the circles around the King look like and what is the spare time social life like? The information revealed in the book has torn up many feelings in the Swedish media as well as among the public. The discussions are vivid on where the limit should go for a monarch’s privacy. Can and should the King really have any private life completely separated from the light of publicity when it clearly stands in conflict with the position he has as a role model for the people he represents?

The Reluctant King was released in early November 2010 . The publicity in Swedish and international press was extensive and the front pages with speculations and news in the backwash of the book surpassed one another. The book instantly became a media buzz and the main topic in public conversations. The first edition of 20 000 copies sold out in two days. Swedish and international press had taken a huge interest and the billboards with news in the aftermaths of the book never seemed to stop. After four weeks the book had sold over 60 000 copies in Sweden and marched right to number one on the top list for nonfiction at the magazine Svensk Bokhandel. The Reluctant King is the fastest selling book in Sweden since the first Harry Potter title.

 

Reviews

The Reluctant King is hardly a vitamin injection for the monarchists in Sweden. But maybe, hopefully, it can be the beginning to a more unbiased discussion about the Swedish constitution. There is a whole lot to talk about.”

Göteborgsposten

 

”If we consider the monarchy the best form of constitution, it is important to screen King Carl XVI Gustaf from all aspects. This is why Carl XVI Gustaf – The Reluctant King is an important book. […] The sources to this study of upper class decadence – which the clueless reader probably will find somewhat unswedish – are one by one hard to evaluate, but the general picture is convincing.”

Aftonbladet

 

”He is the Swedish Head of State and the Chairman in the Advisory Council on Foreign Affairs, and has thereby risked the national security by his poor judgment. In addition, he has immunity, which even more complicates his partying with prostitutes on illegal clubs. At the end, this comes down to a democracy problem.”

Nerikes Allehanda

 

”It has to be said at once: this book cannot just be dismissed as a gossip book. […] The truly interesting thing with the book is not the information it holds (much of it has been gossip material for a long time), but the more principal issues it rises. Does the King have the right to a private life? Is it wrong to publish a book like this? These are hard questions, but I lean to a negative answer to both of them.”

Upsala Nya Tidning

 

”It is a well documented portrait of something we all suspected or even knew. We know that the monarchy in reality is non democratic. We know that women’s bodies still are merchandise. We know hypocrisy is blinding. It is a naked king who comes forward in the book, while all his defenders now call out about his beautiful new clothes! It is with melancholy I think of the speech when he entered the throne 1973. There was something about how time changes and that we have to adjust. Does that also go for the Royal family, Royal court and Swedish upper class men?”

Helsingborgs Dagblad

 

”The monarch has formal duties of course. But it is in the intersection between being the Swedish Head of State and a family father role model he really exercises power. The power of ideals and norm shaping, to quote Per Svensson. “The royalties’ main task is to stage family life.” […] What’s interesting aboutThe Reluctant Kingis not as much the gossip – that the king allegedly have had love affairs or was deluded down to basement clubs owned by criminals doesn’t seem unrealistic, considering the circle of friends of indefatigable party seniors. The thrilling about the uneven and divided book is the disenchantment, how the media’s conscious self-deception, the sashay now has to stop.”

Expressen