Ingmar Bergman

Scroll down for a summary in English!

Min senaste bok, Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek, utkom i augusti 2013. Ingmar Bergman gjorde närmare sjuttio produktioner för bio och TV. Han satte upp över hundra teaterpjäser för scen och radio. Samtidigt var han gift fem gånger och fick nio barn. Och några av den tidens största skådespelerskor var hans älskarinnor. Detta oerhörda tempo hade ett högt pris. Han befann sig ofta i ett tillstånd av ångest och rädsla och efter sig lämnade han bedragna fruar, övergivna barn och ständigt oroliga föräldrar. Samtidigt lyckades han bli både förstådd och förlåten. Och hyllad. I min bok berättar jag om mannen vid sidan av scenen och bortom schablonerna. Fram träder sonen, maken, älskaren, pappan. Och bråkmakaren Bergman. Det är en historia om häftiga passioner, om kärlek, sex och svek. Med stöd av en unik dokumentation i form av moderns dagböcker, brevväxling inom familjen och handlingar från arkiv visar boken en delvis ny sida av den världsberömde regissören.

Mottagandet blev väldigt blandat (se under ”Press”). Jag fick en hel del beröm, men vissa kritiker tyckte helt enkelt att jag inte borde ha skrivit boken. Jag har kunnat utskilja några typiska invändningar mot mitt arbete. Så kallade Bergman-kännare ansåg att boken inte tillför något nytt. Gammal skåpmat som inte behöver upprepas, har det hetat. ”Snaskig läsning” tyckte en. ”Second hand-skvaller”, skrev en annan. En recensent ansåg att jag borde undersökas av en psykolog. En fjärde ansåg att jag överhuvudtaget inte var kapabel att tänka och reflektera. Ännu en ansåg att boken lider av trovärdighetsproblem eftersom jag inte haft tillgång till det officiella Bergman-arkivet.

Reaktionerna är intressanta. De speglar ett ganska snobbigt förhållningssätt till Ingmar Bergman som person och fenomen. Ska man skriva om den världsberömde regissören måste man, ser det ut som, i första hand analysera hans filmer och teateruppsättningar. Det duger inte att fokusera på människan Bergman. En liten grupp kritiker har bestämt sig för vad som är tillåtet att göra; eller snarare vad som inte är det. På det sättet har Bergman ”kidnappats” av en kulturell elit som vill bestämma vad folket ska läsa och inte läsa om honom.

Jag tycker att Bergman ska kunna skildras även av skribenter som står utanför denna snäva krets. Författare som har andra infallsvinklar, eller som försöker problematisera och ifrågasätta det Bergmanska enväldet såsom det utvecklades under decennier i svenskt kulturliv. Jag tror att det är hälsosamt att andra än Bergman-kramarna kan komma till tals och erbjuda alternativa berättelser om Sveriges ”dalahäst mot omvärlden”, som Bo Widerberg uttryckte det redan 1962. Jag har velat göra Bergman mer tillgänglig för den bokköpande allmänheten. Jag har velat avmytologisera honom. Jag har velat bryta det problemformuleringsprivilegium, det tolkningsföreträde, som Bergman haft själv och som hans tillskyndare fortsätter att göra anspråk på.

Till dem som anser att boken är skvaller och snask kan jag bara säga: allt som finns skildrat av regissörens liv har jag delvis hämtat från den främsta av källor – Bergman själv. I hans brev till familj och vänner, i hans konst, i de arkiverade handlingar som dokumenterar hans kaotiska privatliv, löper temat ”kärlek, sex och svek” som en illröd tråd. Det som skiljer min bok om Ingmar Bergman från andras böcker, är att jag renodlat och skärpt berättelsen om den notoriske lögnaren och svikaren. Jag har lyft fram de kvinnor som han erövrat och erövrats av, jag har gett barnen en röst och jag har kanske framförallt ställt hans mammas noteringar mot sonens – och funnit ett alldeles särskilt drama som utspelats innanför prästhemmets väggar.

Till dem som anser att min bok inte innehåller något som inte redan är känt om Bergman kan jag bara säga: jag har inte skrivit boken för dessa kritiker, utan för den majoritet av läsare som inte påstår sig känna till allt om honom. För att använda en sliten klyscha: jag har skrivit boken för vanligt folk, för människor som inte tillhör den elit som arbetar för tidningarnas kultursidor och för kulturprogram i radio och TV. För mig var det en delvis helt ny Bergman-värld som öppnade sig när jag började arbeta med boken. Jag inbillar mig att jag inte är ensam om den känslan.

En av mina mest infama kritiker har varit Pelle Snickars. Hans recension i Svenska Dagbladet bygger till väsentliga delar på antingen medvetna osanningar, eller rena missförstånd, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att han är Kungliga bibliotekets forskningschef. Snickars skriver: ”… alla Bergmans tidigare älskarinnor eller nu levande hustrur avböjt medverkan, liksom hans barn. Sjöberg har enbart lyckats tala med några avlägsna släktingar. Men det sätt som de används på i boken får ofta komiska effekter, som när Sjöberg utförligt berättar om den bedragne och försmådde Jan-Carl von Rosen – tidigare make till Bergmans sista hustru – eftersom denne är en av de få som velat prata med honom.”

Av det trettiotal personer som på olika vis och i olika grad medverkar i boken är två av dem Ingmar Bergmans barn (Anna och Lill-Ingmar) och två är hans systerdöttrar (Veronica och Rose). Sammanlagt utgör dessa 1/3 av de nu levande av Bergmans barn/syskonbarn. Dessutom har jag intervjuat Harriet Andersson. Snickars skriver också: ”När blir uppgiften meningslös eftersom den bara upprepar vad andra sagt? Sjöberg tvingas just i sin bok att nästan enbart förlita sig på vad andra publicerat.” Förhållandet är det rakt motsatta. Jag haft tillgång till en rad arkiv, bl a det digra Calwagen-Bergmans släktarkiv, som förutom Karin Bergmans dagböcker även innehåller en omfattande brevväxling mellan Bergman och hans föräldrar.

Snickars recension illustrerar ganska väl hur fan läser bibeln när det kommer till ikonen Ingmar Bergman. Men sådana är spelreglerna. Just därför tror jag att det då och då kan vara hälsosamt att bryta mot dessa spelregler, att öppna fönstret på vid gavel och släppa in frisk luft.

En annan recension jag inte kan låta bli att förundras över är den som skrevs av Marianne Ekenbjörn i Sundsvalls Tidning. Ett utdrag:

”En ny generation som aldrig sett Bergmans filmer – det enda som kunnat motivera en ny sammanställning av liv och verk – blir nog besviken. Sjöberg är en ikonoklast som vill få oss att tro att Bergmans dubiösa privatliv ska få oss att förstå filmerna bättre. Så förhåller det sig naturligtvis inte och retar man sig på Bergmans kändisskap vistas man säkerligen inom samma bubbla själv och försätter sig därmed i en konkurrenssituation. Vi som står utanför ser kändisar mer som vanliga människor med brister och bråddjup. För Sjöberg blir Bergmans alla framgångsrika kvinnor mest offer som om de intet haft att säga till om. Men vem kan döma vad andra fått ut av att ligga med Bergman, gifta sig med honom och föda hans barn? En psykolog skulle nog borra lite där – i Sjöberg. Varför blir han så upprörd över Bergmans skilsmässor och brister som pappa? Varför är detta så laddat? Allas våra psyken är belamrade av kulturella ikoner, legender och myter och eftervärlden kommer förstås att förhålla sig på samma sätt som dåtiden, det vill säga att Bergmans verk kommer att stå sig långt efter det att man har slutat gräva i hans privatliv.”

Rubriken i papperstidningen var: ”Bergmans skilsmässor och brister som pappa är inget att bry sig om”. Jasså? En av dem som annars har intresserat sig mest för just detta tema är – Ingmar Bergman. Men jag får väl känna mig smickrad att kallas ”ikonoklast”. Vet ni inte vad det betyder? Enligt uppslagsboken betyder det omstörtare, revoltör, revolutionär, radikal förnyare. Omsatt i praktisk handling innebär det att jag vill ”uppsåtligen förstöra religiösa ikoner samt andra symboler eller monument, oftast av religiösa eller politiska motiv.” (Wikipedia)

Man tackar. Jag kan känna ett visst släktskap med satsens första del, men mina motiv är varken religiösa eller politiska – utan journalistiska och litterära.

Jag medverkade i bland annat Babel ochEn bok, en författarei SvT, i ExpressensPrimetimeoch hos Eva Rusz i prisbelönta Radio 1. PåFacebook kan du följa med vad som händer kring boken.

 

Välkommen!

 

In English:

Ingmar Bergman directed close to 70 movies for cinema and television. He staged more than 100 plays for theater and radio. He won three Oscars and numerous other prestigious awards. At the same time he was married five times and had nine children. And some of the greatest Scandinavian actresses were his mistresses – Liv Ullmann, Bibi Andersson and Harriet Andersson.

Bergman paid a heavy price for this exorbitant pace. He was often in a state of anguish and fear, and he left cheated wives, forsaken children and constantly worried parents in his wake. In spite of all this, Bergman managed to be ultimately understood and forgiven – and globally celebrated.

Thomas Sjöberg’s book follows Bergman through his childhood, his stint in Nazi Germany and profound admiration for Adolf Hitler, and his relationship with nine women, each of them strong and independent carreerists, until he finally marries the one that most of all resembles his mother. Sjöberg tells the story of the man off-stage and beyond the clichés. The Son, The Husband, The Lover and The Father emerges. And, not the least, The Troublemaker. It’s a story about great passion, love, sex and betrayal.

Backed by unique sources, such as the mother’s diaries, correspondence between family members and records from various archives, Sjöberg reveals a new side of the world’s most famous director.