Ingvar Kamprad och hans IKEA

Min bok om Ingvar Kamprad väckte enorm uppmärksamhet när den utkom i maj 1998 eftersom den inte bara var den första biografin över Ikeas grundare, utan också avslöjade nya och sensationella uppgifter om möbelkungens nazistiska förflutna. Kamprad hade på ett remarkabelt sätt återhämtat sig från uppståndelsen fyra år tidigare då Expressen basunerade ut att han varit medlem i den fascistiska Nysvenska Rörelsen och god vän med dess grundare, Per Engdahl.

Jag hade spenderat åtskilliga sommarveckor på Riksarkivet i Stockholm för att leta igenom Engdahls efterlämnade arkiv för att se om det fanns mer än det Expressen skrivit om. Och det fanns det, med råge. Det viktigaste nya uppgifterna i min bok var att Kamprad också varit medlem – ”nationalrekryt” – i Svensk Socialistisk Samling och dess ungdomsorganisation Nordisk Ungdom, närmast att likna vid en svensk Hitler Jugend. Kamprad hade därmed sällat sig till den hårdföre svenske ”führern” Sven Olov Lindholms beundrarskara. Boken avslöjade också att dåvarande Säpo, Allmänna Säkerhetstjänsten, låtit öppna och granska all post till den nazistiska organisationen och då funnit att Kamprad också ägnade sig åt medlemsrekrytering. Jag kunde även publicera en unik bild på Kamprad under ett årsmöte bland Nysvenska Rörelsen så sent som 1950, dekorerad med den fascistiska symbolen Vasa-kärven på kavajslaget.

Expressen fick exklusiv rätt att publicera uppgifterna i samband med att boken släpptes och hade inte Frank Sinatra avlidit dagen innan hade mina avslöjanden om Kamprad dominerat hela löpsedeln.

Mediestormen kring min bok, både i Sverige och utomlands, kom internt att kallas ”den andra nazistvågen” och Ingvar Kamprad fick ännu en gång ta fram hela sin effektiva arsenal av förnekanden, tårar och handskrivna brev till de Ikea-anställda.

Jag hade suttit i två månader i mina dåvarande svärföräldrars sommarhus i Dalarna och skrivit från morgon till kväll. Mitt enda sällskap (men vilket sällskap!) var min älskade hund Alfons. Sida vid sida upplevde vi hur februaris vintermörker och snöyra sakta förbyttes i vårsol och dagsmeja i april. Borlänge Tidning tyckte att det var märkvärdigt att jag satt i en liten by i närheten av Gustafs och skrev om möbelkungen, vilket resulterade i ett mittuppslag i tidningen.