Mitt liv som snut

Det började med ett långt personporträtt i Intrig 1995. Tommy Lindström var sedan några år avstängd från sitt arbete, misstänkt och åtalad för bedrägeri efter att försäkringspengar hade betalats ut i samband med en konststöld som Tommy utrett.

En av dem som läste min artikel var förläggaren Per Gedin, som genast ringde upp mig och frågade om jag trodde att Tommy skulle vara intresserad av att skriva sina memoarer. Och om jag, i det fall den förre chefen för Rikskriminalpolisen inte själv förmådde fatta pennan, kunde tänka mig att hjälpa till. Jag hade inte skrivit någon bok tidigare och såg nu en chans att få in en fot i den för de flesta journalister åtråvärda förlagsbranschen.

Tommy och jag satte oss ned i hans villa i Åkersberga, där han då bodde med sin familj, och arbetade metodiskt fram en tio-i-topp-lista över de utredningar han lett under 1980-talet. Det var de största och mest uppmärksammade fallen i svensk kriminalhistoria: Palme-mordet, spionen Stig Bergling, Ioan Ursuts flykt och skottlossningen på Mariatorget, Maskeradligan, konststölden från Moderna Museet.

Boken blev ingen direkt succé. Tommys liv mottogs med en gäspning mer än någonting annat. Jag hade en annan idé om omslagsbilden, som jag fortfarande tycker visar en gammal trött gubbe istället för den coola spanare á la 1970-talets New York, som Peter Cederlings bilder gestaltade i Intrig. 14 år senare insåg jag med sorg i hjärtat att Tommys vänskap inte var fastare än att den kunde köpas av andra (se Extramaterial).