Pressröster

Om Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek (2013)

”Tack för boken! Bergman är nog ett av mina märkligaste möten med en människa. Och jag svär på att boken om honom ligger så minnesnära honom som jag kan tänka mig. Den är verkligen Bergman på gott och ont, och jag återser även mycket av hans insida, som jag naturligtvis inte begrep då. Boken är ett av samtidens märkligaste och grymmaste tillkännagivna familjeporträtt och kulturhistoria! Fan så bra den är! Och hemsk.”
Ola Svensson, skådespelare

”Är det då respekt- och skandalöst att som Thomas Sjöberg gör i boken [...] så indiskret hänga ut både Bergman och hans brudar? Att övertydligt frilägga mönstret förföra–belägra–befrukta–lämna? Gång på gång! Tja, det tycker inte jag. Dels eftersom Sjöberg skriver bra, dels eftersom förbindelsen mellan förförelse och kulturutövning är starkare än mellan sex och business, vapen eller bilar (och ju fler svenska karlar som inser det, desto bättre). Om vi bortser från eventuellt illa drabbade småbarn – vad är det för fel med promiskuitet?”
Nina Lekander, Expressen

”Jag läser din bok med stort nöje.”
Ingmar ”Lillingmar” Bergman

”Författaren gör en seriös och ganska väldokumenterad genomgång av Bergmans viktigaste kvinnoaffärer. Bilden av Bergman och hans kvinnor är väl inte speciellt ny. Men den utförliga bilden av regissörens alla svek och alla kvinnor som lät sig förföras blir ändå deprimerande.”
Gotlands Tidningar

”Så vad gör en trängd biografiförfattare när sensationerna inte vill uppenbara sig? Han ­utvecklar spännande stickspår noga, till ­exempel Bergmans Hitlervurm och Karin Lannbys spionrapporter. Och han går på sanningsjakt via detaljerna, jämför Laterna Magica med moderns dagböcker och hittar pyttesmå felaktigheter, tänkbara lögner från Bergmans sida. Ett klassiskt sätt att bygga illusionen av avslöjande även i det större sammanhanget. Men till största del väljer Sjöberg en annan, klokare väg. Den att bara berätta, lugnt och välskrivet, om Bergmans barndom, äktenskap och kärleksrelationer. Det må vara en sammanfattning av mycket som är känt sedan tidigare, men en god sådan.”
Aftonbladet

”Är den då intressant? Jodå, den är välskriven, här finns en del nya källor framför allt från Bergmans föräldrar. Här bjuds en detaljerad inblick i det gamla tjatiga manliga geniets rätt att göra vad han vill alldeles oavsett hur många kränkta själar han trampar på under vägens gång. Och – det är gripande att läsa om mamma Karins dagboksplågor inför sin sons humör – och hustrusvängningar och här skrivs grundligare om Bergmans Hitlervurm och om striderna med föräldrarna. Men, där kom det – menet.. Sjöbergs förord påminner mig om den långa spännande artikel han skrev i Nöjesguiden 1993 och som man kan läsa i sin helhet på hans hemsida. Den handlade om Bergmans makt i kultursverige, om kollegor som inte vågade låta sig intervjuas om unga journalister som hånades om de inte knäföll inför mästaren, om nattliga telefonsamtal till de som skrivit negativt om Bergman och om hur han likt Mårran kunde få marken att frysa till is när det var något han inte gillade.”
Gunnar Bolin i Kulturnytt

”Boken håller vad den lovar, men det är knappast någon som blir förvånad över att Bergman var en horbock med svängigt humör. Ändå är det rätt fascinerande att kliva in i hans privata sfär vilken minst sagt är teatralisk. Det är svårt att tro att någon på allvar ser sig riden av demoner, men jo, hos familjen Bergman tycks det vara ett vardagstillstånd där man bland annat i mamma Karins dagbok läser att hon var ’dödstrött långt in i själen’. Sjöberg har gjort ett digert arbete för att få ett grepp om det privata livet hos Sveriges mest kände regissör. Och man behöver inte vara Bergmanfantast för att finna det intressant, hans privatliv med älskarinnor, fruar och barn bjuder till dramatik som skulle kunna vara en korsning mellan en 
såpopera och ett verk av Lars Norén. Jag slår igen Sjöbergs bok med insikten att jag vill veta mer om regissörens tidiga flickvän Karin Lannby, som verkar ha varit en ytterst spännande person. Och vetskapen att Ingmar kärleksfullt kallades ’Putte’ i unga år. Det tar lite udden av demonregissören.”
Norran

”Inte ens det offentligt finansierade Bergmanarkivet öppnades för Sjöberg. IB ansåg sig ibland tro på demoner och spöken – fruktar folk att IB likt Harriet Bosse går igen på Dramaten och i kulturetablissemangets boningar? Endast för den som vill ha ytterligare argument för sitt moraliska avståndstagande från IB och önskar springa in öppna dörrar erbjuder Sjöbergs bok en rik källa. Författaren beskriver utan tvivel en skitstövel, om sådana överhuvudtaget finns – men IB själv koketterade snarast med sin moraliska undermålighet.”
Clarté

”En del av det torde ni annars kunna läsa er till i Thomas Sjöbergs nyutkomna bok Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek. Samme Sjöberg som skrev om den motvillige monarken. Han har fått beröm för att den är välskriven, annars bemöts han med försiktighet av recensenterna. Fast han fick faktiskt vara med i senaste Babel, även om Jessika Gedin såg ut att inte riktigt veta hur välkomnande hon ville verka. Ni kanske ska läsa boken ändå. De fantastiska damerna kring Bergman är en rent märkvärdig del av vårt kulturarv. Gunnel Lindblom inte minst. De får på inga villkor falla ur vårt minne!”
Cecilia Hagen i Expressen

”Det är ett relationsdrama vid sidan av scenen som utspelas mellan boksidorna och med ett källmaterial som Thomas Sjöberg förvaltar väl. [...] Det märks när han tryfferar historien om Bergman privat med nedslag i samtidshistoria och därmed sätter in mannen och myten i ett socialt sammanhang.”
Gotlands Allehanda

”Till källorna har han definitivt gått. Tingsrättsprotokoll, skatteverkets arkiv, böcker, intervjuer, dagböcker och brev. [...] Genom ett syskonbarn har Sjöberg fått tillgång till familjens privata släktarkiv. Och där finns det som är intressantare än kvinnoaffärer. Hans förhållande till de åldrande föräldrarna. [...] Men att föräldrarna levde och hade att förhålla sig till sonens beskrivningar av livet i prästgårdens skrymslen har sällan framgått. [...] Intressant är också inblickarna i en prästfamiljs liv och leverne under 1900-talets första hälft.”
Katrineholms-Kuriren

”Styrkan i Sjöbergs bok ligger alltså inte i att den säger särskilt mycket nytt, snarare då i att den ambitiöst sammanfattar det redan kända, och kryddar med en och annan ny detalj. Utdragen ur Karin Bergmans dagbok lyfter sammanställningen och berör. De avslöjar hennes innersta tankar och sprider nytt ljus över familje- situationen när inte längre regissören ensam har tolkningsföreträde.”
Göteborgs-Posten

”Sjöberg, famös biograf med bland annat Den motvillige monarken på sin meritlista, skildrar i sin bok Ingmar Bergmans förhållande till tio kvinnor. Sjöberg menar att dessa kvinnor ’satt avtryck i hans liv och i hans konst’. För den senare intresserar han sig inte nämnvärt. Man får väl anta att han sett några Bergmanfilmer, men sättet som exempelvis kvinnor porträtteras på negligeras helt. Boken präglas snarare av ett slags kändisjournalistiskt anslag; en historisk Se & Hör på 384 sidor om man så vill, kring dåtidens kändisar och vem som låg med vem. Läsningen är rätt snaskig och lämnar emellanåt en fadd eftersmak. Från spionen Karin Lannby och koreograferna Else Fischer och Ellen Strömholm, över journalisten Gun Grut till mer välbekanta namn som Käbi Laretei och Liv Ullmann är mönstret i princip detsamma. Bergman lägrar dessa snyggingar och undersköna aktriser, de blir med barn – och han lämnar dem. För att därefter återuppta samma procedur. Att Sjöberg och hans förlag publicerat en rafflande sängkammarbiografi med kommersiella förtecken är inget att lasta dem för. För denna bok handlar precis om det som undertiteln anger: kärlek, sex och svek. Bergman är en världskändis och hans privatliv har rönt (och röner) enormt intresse. Sjöbergs bok är också en flyhänt berättelse om otrohet, äktenskapsbråk, skilsmässokonflikter och vårdnadstvister, det senare dock ej beträffande huvudpersonen själv eftersom han lämnade alla sina barn vind för våg. En stor konstnär, javisst – men som pappa så beklämmande liten att man skäms.”
Svenska Dagbladet

”Går och lägger mig med Ingmar Bergman, fast klockan är bara barnet, 22.49. D v s ser fram emot att läsa vidare i Thomas Sjöbergs utmärkta biografi. Om du läser den (vilket jag rekommenderar) begrunda speciellt sidan 9, och förundras över hur kvinnor som framstår/framstod som inte alltför puckade ändå inte blev det minsta misstänksamma. Ett mysterium och en anledning att läsa vidare.”
Anna Lena Stålnacke,  journalist och författare

”Igår läste jag ut din bok om Bergman. Jag tyckte mycket om att läsa den. Förstår inte alls tramset om skandalbok. Den är lysande skriven, och du har lyckats riktigt bra med att få ihop alla trådar till en sammanhållen, medryckande och balanserad berättelse om IB:s liv och leverne. Du skriver klokt och rättvist utan allt för mycket ståhej, och utan alltför mycket psykologiserande. Bara så mycket som gör att historien djupnar och får en att tänka, som all bra litteratur gör. En intressant redogörelse av hans liv utan dömande åsikter. Bra, bra, bra! Tack för en givande lässtund!”
Krusbeth Kristensson, VD C&M Projekt AB

”På sätt och vis känns det befriande att läsa en historia inom tjocka pärmar om dämonregissören Bergman där det är långt mellan superlativen. Här presenteras hela kulturlivets Ingmar som en jädrans typ, en skitstövel som struntade i de barn han fick med alla kvinnor han ständigt gifte sig med och ständigt bedrog. Min nu avdöde vän filmregissören Arne Mattsson skulle absolut ha hållit med om allt elakt Sjöberg skriver. Själv hade han tänkt kalla den självbiografi som aldrig blev skriven för I skuggan av en skitstövel. Naturligtvis har Bergmans advokater redan börjat hacka på Sjöbergs bok, mest för att den underlåter att skriva om den store regissörens filmer och scenuppsättningar. Men redan bokens undertitel – en berättelse om kärlek, sex och svek – torde tala om att avsikten är en annan. I de flesta av sina biografiska verk (om Carl XVI Gustaf, porrkungen Milton, Ingvar Kamprad och barnflickan i Knutby) har han haft sin egen agenda. I den mån det finns en alternativ sanning har Sjöberg varit mån att leta och hitta den. Här handlar det om att visa på att Bergmans ”sanningar” i de egna böckerna och de som skrivits om honom av devota vänner i stället varit försköningar och ibland rena lögner. Nu kan ju också glömska stå för en del av skulden. Inget förgyller det förflutna så mycket som ett dåligt minne, skrev John Steinbeck en gång. Här har konsten underordnats det som tydligen varit den kreativa drivkraften. Bergman – vår dalahäst på jorden – krävde nya förälskelser för att fungera i det konstnärliga arbetet. Den kreativiteten dödades när barnskriken kom. När dessa barnskrik hördes var huvudpersonen ofta på väg mot en ny påsättning. Kommer då Sjöbergs bok att höja ramaskrin över det avlånga landet och den allt varmare jorden? Knappast. Mycket av det som står i boken har varit i säck innan det kom i påse, kanske inte så detaljerat utskrivet och så väl formulerat som Sjöberg fått till det, men dock.”
Kjell E. Gemberg i Dast Magazine

”Det var ju vänligt att ge mig boken. Särskilt skandalös är den väl inte. Lite trög i början och inte är det mycket i den som inte redan skrivts. Hälsningar och tack! Harriet A.”
Harriet Andersson

 

Om Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken (2010):

”Sveriges Radio bekräftade igår att Thomas Sjöbergs Den motvillige monarken var en av förra årets viktigaste böcker. Det som då kallades skvaller visar sig nu vara sant, rötan i samhällstoppen ligger i öppen dager.”
Björn Wiman, Dagens Nyheters kulturchef, i maj 2011

”Egentligen en rätt svajig bok, varken biografi eller grävreportage. Läsvärd ändå för den efter hand allt skarpare bilden av monarkin som tomrum: kungen är naken och vill helst fly medan hov och entourage täcker upp och låtsas att han är påklädd.”
Lars Linder i  Dagens Nyheter

”Om en privatperson vid namn Carl Gustaf B umgås i kretsar där kvinnor är en leksak att ta fram vid efterrätten är det beklämmande, patetiskt och gravt dekadent. När Sveriges kung gör det är det oacceptabelt. Den motvillige monarken borde få även inbitna monarkister att vackla. För den som inte orkar läsa hela räcker kapitlet om vad landets främsta företrädare hade för sig under OS i Atlanta 1996. Det är orimligt att allt nu bara fortsätter som vanligt.”
Lena Andersson, kolumnist i Dagens Nyheter 

”Vad biografin faktiskt visar är att det inte handlar om en kung med ’hälsosam aptit på livet’, eller vilka fryntliga omskrivningar vi nu föredrar. Det handlar om en grupp män med en extrem social och ekonomisk samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem. [...] Snarare ska ’kaffeflickornas’ brist på etablering i samhället ses som en viktig ingrediens i deras attraktionskraft på kungagänget. Lättare att skrämma till tystnad, lättare att ’jobba’ med över huvud taget. Och som gjorda för att avfärdas som vittnen av en opinion som på något primitivt känslomässigt plan faktiskt inte vill putta pappa från piedestalen.”
Malin Ullgren, kolumnist i Dagens Nyheter 

Den motvillige monarken kommer knappast att innebära någon vitamininjektion för landets monarkister. Men kanske, förhoppningsvis, kan den ge upphov till en mer förutsättningslös diskussion om det svenska statsskicket. Det finns en del att tala om.”
Göteborgsposten 

”Författaren Thomas Sjöberg tog ett helhetsgrepp om alla de rykten som cirkulerat så länge, inte minst bland journalister. Det var väldigt välgörande att någon överhuvudtaget vågade ta i det. Kungligheternas privatliv är en del av professionen. Det är i högsta grad relevant att granska hur de sköter sig privat.”
Thomas Peterssohn fd VD för Tidningarnas Telegrambyrå, i Scoop

”Anser vi att monarkin är det överlägset bästa statsskicket så är det viktigt att granska Carl XVI Gustaf ur alla aspekter. Just därför är Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken en viktig bok. […] De påstådda uppgifterna att Sveriges främsta representant är en horkarl, låt vara att hans adelspolare betalat brudarna, är naturligtvis ett gefundenes fressen för alla republikaner. Huvudproblemet är dock inte att Carl XVI Gustaf har svårt att leva upp till de kristna dygder han ålagts, utan att monarki inte anstår en demokrati. Källorna till denna studie i överklassdekadens – som den aningslöse nog finner en aning osvensk – är var för sig svåra att värdera, men helhetsbilden är övertygande. Mot bakgrund av de rykten som länge florerat känns dock uppgifterna inte särskilt sensationella. Det sensationella är att boken alls kommit ut.”
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg

”Han är vår statschef och sitter med på utrikesnämndens sammanträden, därmed har han riskerat landets säkerhet med sitt dåliga omdöme. Han har dessutom straffimmunitet, vilket komplicerar hans partajande med prostituerade på svartkrogar ytterligare. Det är i förlängningen ett demokratiproblem.”
Nerikes Allehanda

”Det bör sägas på en gång: den här boken kan inte enkelt avfärdas som en skvallerbok. […] Det verkligt intressanta med boken är inte vilka uppgifter den innehåller (mycket av detta har det skvallrats om länge), utan de mer principiella frågor som den väcker. Har kungen rätt till ett privatliv? Är det fel att publicera en sådan här bok? Det är svåra frågor, men jag lutar åt ett nekande svar på båda.”
Upsala Nya Tidning

”Det är en väldokumenterad skildring av något vi alla anade eller rent av visste. Vi vet att monarkin i grunden är odemokratisk. Vi vet att kvinnors kroppar fortfarande tillåts vara till salu. Vi vet att dubbelmoralen förblindar. Det är en naken kung som träder fram i boken medan alla hans försvarare nu ropar om hans vackra nya kläder! Det är med vemod jag tänker på orden från trontalet 1973. Jag känner moderniteten kränga under den massmediala ytan. Det var visst något om att tiderna förändras och att vi måste anpassa oss. Ska det gälla också kungafamilj, hov och svenska överklassfarbröder?”
Helsingborgs Dagblad

”Det spännande med Den motvillige monarken är inte så mycket skvallret – att kungen skulle haft affärer eller förletts ned på blöta middagar i källarlokaler ägda av kriminella tycks inte osannolikt, med tanke på umgängeskretsen av outtröttliga partypensionärer. Det eggande med den ojämna och splittrade boken är avförtrollningen, hur mediernas medvetna självbedrägeri, svassandet nu tvingas upphöra.”
Björn af Kleen i Expressen

”Thomas Sjöbergs porträtt av manlig hovkultur har nu noga avrättats för att vila på anonyma källor. I SvD  påminner Dick Harrison om häxprocessernas principer.Samtidigt läser jag en annan bestseller om beskuren furstemakt: Bob Woodwards Obama’s Wars. En exceptionellt detaljerad berättelse om hur Barack Obamas maktkrets brottats med Afghanistan. Skulle man skicka fler soldater eller inte? Woodward återger exakta repliker och gräl han aldrig hört. Han avslöjar generalernas arrogans, registrerar hur presidenten fördelar sin gunst och spelar upp ett drama i imperiets innersta rum – en hårt maskulin hovkultur. Alla Woodwards källor är anonyma. Alla återgivna samtal har utspelats i låsta rum. Bokens källkritiska problem är enorma, men alla gör som jag och läser med största allvar. Bob Woodward skriver om krig och Vita husets ’Situation room’. Thomas Sjöberg om rika mäns förakt för kvinnor och fyllesuddiga strippklubbar. Är det därför anonyma källor är trovärdiga i ett fall och häxprocess i det andra? Båda tjuvlyssnar – men på olika aspekter av maktens kulturer. Det ena kallas allvar. Det andra skvaller. Dick Harrison tycker Sjöberg borde skrivit om viktigare saker, och föreslår kungens tankar om modern konst.”
Per Wirtén i Expressen

”Tyvärr kan den skandalomsusade inramningen och dess uppmärksamhet stjäla fokus från bokens verkliga förtjänster. Dessa handlar mindre om kungens amorösa utsvävningar och vilda festande och mer om hans barndom, uppväxt och utbildning. Här är historien briljant berättad och överöst av intressanta, om än ibland pikanta, detaljer som tillsammans målar upp en tydlig bild av pojken, mannen och kungen Carl XVI Gustaf.”
Borås Tidning

”Jag har alltså inte läst boken utan bara kunnat följa händelserna i Sverige på nätet. Det har varit en absurd upplevelse. [...] Förmodligen kommer författarna till boken nu efter sina femton minuter i rampljuset att dra sig tillbaka till den avloppsbrunn varifrån de kom.”
Herman Lindqvist i Aftonbladet

”Boken har av en skrivande kändiselit avfärdats som ’irrelevant sängkammarskvaller’. Författaren Thomas Sjöberg har kallats ’dyngspridare som förhoppningsvis drar sig tillbaka till den avloppsbrunn varifrån han kommer’. Boken beskrivs i termer som ’dunkel, diffus och allmänt svårtolkad’. Jisses, det är i bästa bemärkelse en skandalbok, lättfattlig, klockren. Föredömligt dokumenterad, välskriven och roande. Dyngan står huvudpersonen och hans lobotomerade umgänge för.”
Staffan Heimerson i Aftonbladet

”Bokens syfte är kommersiellt, med fokus på de snaskigheter som frodas på löpsedlarna. [...] Ibland blir bevisföringen verkligt dålig, som när Sjöberg hävdar att kungen under ett ömt ögonblick med en utpekad älskarinna skall ha fantiserat om att rymma med henne till en öde ö. Vem har berättat det för Sjöberg? Inte kungen, knappast älskarinnan. Har en livvakt lyssnat? Faktum är att Sjöberg inte förmår presentera ett enda konkret belägg för att kungen haft en affär med henne.”
Dick Harrison i Svenska Dagbladet den 8 november 2010

”Det omöjliga i situationen var som en ständigt närvarande tredje person, enligt Camilla Henemark. Men det var också det som gjorde att Camilla Henemark kände att hon kunde öppna sig för kungen på sättet hon gjorde.
I boken står det att ni fantiserade om att rymma iväg tillsammans?
– Det var bara en skämtsam sak, det var när vi diskuterade säkerhetsaspekten omkring det hela. När vi pratade om att, nej nu får det vara sista gången som vi ses. För det sa vi flera gånger. Nu är det sista gången. Jag sa till honom hur många gånger som helst att jag har mest att förlora på det här.
Då skrattade bara kungen, enligt Camilla Henemark.
– Han sa att ’Du har väl inget att förlora?’. Men jag sa att han har sitt ämbete och kan garva åt det här. Men jag kommer bli hatad av alla som älskar Silvia, vilket är hela Sverige inklusive mig själv och min mamma. Min mamma vill inte veta av det här. Så satt vi och tjafsade om vem som hade mest att förlora. Det var då vi sa att det får bli en öde ö för oss två, där vi kan äta kokosnötter. Vi menade ju inte allvar.”
Camilla Henemark i en intervju i Expressen den 12 november 2010

”Vad som framför allt talar för att det som står i boken är sant är det faktum att ingen, inte ens kungen, har sagt att det som står är fel. Författarna fälldes varken för förtal eller tryckfrihetsbrott vilket också talar för att det som påstås i boken faktiskt är sant. [...] Vi såg emellertid Den motvillige monarken som en än större skandal då det fanns starka röster som kunde beskriva kungens oansvariga beteende och hur han utsatt sig för en stor säkerhetsrisk. Detta är av större betydelse för monarkins ställning som statskick, att en regerande monark vistades i tvivelaktiga miljöer där hans säkerhet inte kunde garanteras.”
Kandidatuppsats i journalistik vid Södertörns högskola, vt 2012

”Den nya boken om kungens flickor har gott om redovisade källor, de anonyma rösterna bekräftar. Och sedan boken kommit ut har andra kvinnor trätt fram med namn, och sagt samma sak. Här finns naturligtvis ett källproblem. Jag har som journalist erfarenhet av krig och prostitution, två svårarbetade områden där människor kan vara förvirrade, skrämda, skambelagda. Men om man som reporter ser med egna ögon eller pratar med många vittnen måste det vara möjligt att berätta utan att ha människor i bild och med namn. Det kanske inte går ihop med det man lär sig på universitet och journalistskolor, men hånade och plågade människor är ofta ömtåliga och ängsliga. Berättar gör vi ändå, vi som drabbas av de öden vi möter. Innehållet i Den motvillige monarken är avslöjande, brutalt rent av. Bokens formella upplägg kan väl diskuteras, men den ger de tystade röst, och det räcker mycket långt. De tystade som för det mesta är kvinnor.”
Erik Eriksson, författare och TV-producent, i Dagens Nyheter 

”Varför är etablissemangets kvinnor och män så ivriga att beskydda en statschef som upprätthåller en både kvalmig och förlegad kvinnosyn? En statschef som aldrig verkar ha förstått innebörden av vare sig jämlikhet eller jämställdhet.”
Monica Gunne i Aftonbladet

”Det är den andra biografin jag läser som är skriven av Thomas Sjöberg och här liksom i fallet med Porrkungen: den osannolika historien om ett svenskt porrimperium en biografi om Berth Milton, är kungen lika motvilligt inställd till Sjöbergs biografiskrivande som Berth Milton var. Detta får mig att spekulera i huruvida det ligger en slags kompensationsångest bakom beslutet att ta med så pass mycket av vad som synes vara researchmaterial i den färdiga texten. Det finns ingen hejd på utbroderade detaljer, citat och sidospår. Jag skummar därför igenom stora delar av bokens första del, som bland annat behandlar kungafamiljens relation till nazityskland och gör nedslag när detaljerna väcker intresse. Det är onekligen en skattkista i svensk 1900-talshistoria och som sådan är detaljrikedomen guld värd. Men jag var ju på jakt efter det sensationella! Väl inne i bokens andra del, den delen som låg bakom det mediala pådraget och den totala debatthysteri som utbröt på TV, på ledarsidor, kultursidor, i bloggar och i radio så uppskattar jag i allra högsta grad detaljrikedomen. Jag skrattar stundvis högt åt de mest skruvade delarna vilka tragikomiskt dessvärre blottar en sanning och en riktigt vidrig kvinnosyn. Valspråket För Sverige i tiden känns inte helt fräscht i förhållande till på vilket sätt kungen och hans entourage förhåller sig till det motsatta könet. Kanske återspeglar vänstertågets ironiska skanderande på förstamajdemonstrationen Bevara monarkin, stoppa Victoria i formalin, allt för väl den 1700-talsmoral som kungen och hans gäng ger yttryck för? Det tycks som om själva moralen var bevarad med hjälp av formalin från fornstora mindre jämställda dagars hovlivsdekadens. Debattens kanske hetaste kärnfråga var huruvida kungen har rätt till ett privatliv och att detta privatlivs helgd kränks i samband med utgivningen av diskuterad bok. Själv tycker jag att det är en smula fascinerande att vi fortfarande har ett kungahus över huvud taget. Åtminstone i den cementerade form det har idag. Ett kungahus där kungen är statschef, född till sin post, där kungafamiljen ska stå som ett arketypiskt föredöme för den kristna kärnfamiljen, ett liv som finansieras med skattemedel, på en position där kungen sitter ordförande i utrikesnämnden vilket gör att han förfogar över uppgifter som direkt rör Sveriges förhållande med annan makt och därmed rikets säkerhet. Mot bakgrund av detta tycker jag personligen; privatliv prishmatliv. Har man inte vett, moral eller omdöme nog att hålla sig hemma eller i ”anständiga” miljöer, dvs. miljöer som inte krockar med de värderingar som kungen är satt, att med svenska folkets pengar, upprätthålla och representera så är väl en granskning det minsta man kan begära för mödan att finansiera spektaklet om inte annat. Det privata upphör att vara just privat så snart en man, född till sin titel och sin yrkesroll, i vilken han befinner sig 24 timmar om dygnet (det är ju inte som att han slutar vara kung efter kl. 18 på kvällen), kliver ut och exponerar sig själv i de miljöer som beskrivs av bokens författare. Det vill säga i samröre med grovt kriminella, på porrklubb och på fester där kvinnorna serveras till kaffet, gärna lättklädda och dansande och villiga, ja och givetvis flickor från förorten, flickor ”av folket” som hamnar i ett automatsikt underläge, i förhållandena; makt, pengar, ålder, kontakter och därför är lättare att hantera när Säpo tvingas rycka in och beslagta filmer och fotografier hos nyss nämnda flickor. Till pocketbilagan av boken fanns ett extra kapitel där efterverkningarna av boken beskrivs. Här skildras så väl debatten som uppstod samt hoten mot de inblandade. Detta lilla extra kapitel kanske var det mest fascinerande i hela boken. Visst finns det en känsla av skvaller i vissa partier, men nu när jag läst boken i sin helhet så måste jag dementera att jag någonsin satt i samma båt som Svenska Damtidnings läsare. Det här är en högaktuell och intressant granskning av vår samtid, vår historia och inte minst av makt. Dömd eller inte av mina medtrafikanter är jag nöjd över beslutet att läsa Den motvillige monarken och att med denna i ryggen legitimera rätten att sätta ord på åsikterna som väckts inte bara av boken i sig utan kanske framförallt av debatten runt omkring.”
Mettes pocketblogg

”Gör som jag, läs Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers Den motvillige monarken. Det är en helt häpnadsväckande skandal som uppmärksammas. Jag måste erkänna att jag inte tog kvällstidningarnas skandalrubriker på så stort allvar när den presenterades i höstas. De kändes inte så allvarligt menade. Boken är däremot mycket allvarlig och det är oerhört läskiga aktiviteter som kungen ägnar sig åt. Strippklubbar, kaffeflickor, unga kvinnor som sups ned för att bli villiga. Detta är några av kungens tidsfördriv under många års tid. Utan någon som helst tanke på sin egen roll har han låtit Aje och Noppe och de andra kompisarna underhålla med grabbiga och sexistiska upptåg. Kanske beror kungens bristande omdöme på att han alltid har blivit ledd av andra. Aldrig varken behövt, haft förmågan eller intresset att ta på sig en egen ledartröja i livet. Under hela uppväxten verkar han ha blivit inlindad i bomull och tvingats förhålla sig passivt artig. Paradoxalt nog har tydligen vår statschefs uppväxt präglats av en uppfostran som syftar till att göra honom viljelös och strömlinjeformad. Det kanske kan förklara, men aldrig ursäkta, att han låtit ’grabbarna’ fixa de förnedrande festerna.”

Jytte Guteland, ledamot av Europaparlamentet för Socialdemokraterna och f d ordförande i SSU


Om Barnflickan i Knutby (2005):

 ”De starkaste partierna i Barnflickan i Knutby är de där Sjöberg låter oss följa Sara Svensson på några stegs avstånd och bara registrerar hennes agerande, där får porträttet av Sara Svensson en komplexitet som gört det levande i all sin motsägelsefullhet. Levande och skrämmande.”
Aftonbladet

”En fascinerande historia får här en sammanhållen och fängslande beskrivning som möjligen även har potential att förändra ens syn på kristna barnflickor för alltid.”
Journalisten

Barnflickan i Knutby är en bok som man läser som roman eller som verklighetsthriller. Författaren har på ett genialt sätt lyckats väva samman bilden av Sara Svensson som bortkollrad ’blygis’ och som tuff uppköpare av mordvapen på ’plattan’ vid Sergels torg.”
Eskilstuna-Kuriren 

”Thomas Sjöberg har istället valt att privatisera Knutby-dramat, på gott och ont. Han har krupit under skinnet på dem och iskallt blottlagt ett kärleksförhållande som totalt spårat ur.”
Södermanlands Nyheter

”Boken erbjuder en mångfacetterad bild av människors totala förfall och en fascinerande studie i psykologi.”
Gefle Dagblad

”Men faktiskt är Barnflickan i Knutby en bok som man ändå inte lägger ifrån sig. Den är så otrolig och skitig att den blir underhållande.”
Örnsköldsviks Allehanda

 

Om Private med Milton och Milton (2002):

 ”Private med Milton och Milton är en sanslös rövarsannsaga. Den bild av Sverige som växer fram ur porrklubbs- och styrelserumsinteriörerna, rättegångsprotokollen och spaningsrapporterna är lika skuggrik som fascinerande. […] Private med Milton och Milton är en mix av klassisk tragedi, Dallas, 1700-tals-pikaresk och Piraten-skröna, som Sjöberg iscensätter på en vridscen, som tillåter ett parallellt berättande, dessutom med en uppbruten kronologi à la Pulp Fiction. […] Den här bokens bultande dramaturgiska hjärta är ett oidipalt ödesdrama som driver fram berättelsen från Berth Milton Sr:s framfart i den sexuella frigjordhetens 60-tal till nuet, där sonen, Berth Milton Jr, sitter i ekande ensamt majestät på Private-imperiets Nasdaq-noterade tron, medan den besegrade fadern förtärs av bitterhet och revanschbegär i en trea på Söder.”
Aftonbladet

”Thomas Sjöberg har skrivit en avslöjande bok, ett i sanning skakande reportage på 450 fullmatade sidor, om porrindustrin och dess profithungriga entreprenörer.”
Länstidningen, Östersund

”En bra journalistik och dessutom en intressant historia som förtjänar att berättas.”
Radio Stockholm

”Kändispartyna med de jugoslaviska livvakterna, porrmodellerna från de gamla öststaterna (glada tjejer som vågar visa att de tycker om sex, enligt branschföreträdarna själva), de korrupta advokaterna som tjänstgör som drängar åt ljusskygga finansmän: det är inte långt från Stureplan. En hel världsåskådning knullar i ett låst rum medan en skrämd liten pojke knackar på dörren.”
Svenska Dagbladet

”Thomas Sjöbergs utmärkta bok Private med Milton och Milton är resultatet av ett gediget journalistiskt arbete där författaren undviker snuskiga detaljer där de inte behövs. Och oftast är de faktiskt överflödiga. För ur ett journalistiskt perspektiv är storyn så fascinerande att det framstår som obegripligt att ingen skrivit boken för länge sedan. Berth Miltons liv innehåller mer dramatik än en Hollywoodfilm.”
Nerikes Allehanda

”Researchen är mycket grundlig och skildringen oerhört gedigen, från egna resor till porrfilmsinspelningar i Budapest till tröskandet i revisorernas granskningar i Miltons affärer. Ett koncentrerat och effektivt sammandrag av 35 års svenska porraffärer i Miltons namn, där fokus ligger på personerna och företaget mer än på porren.”
Journalisten

”Thomas Sjöberg lyckas ge en realistisk bild av en märklig bransch. Han har gjort sin hemläxa väl, och antalet personer han mött och intervjuat genom åren är imponerande.”
Expressen

 

Om Ingvar Kamprad och hans Ikea (1998):

”Thomas Sjöberg är ute i avslöjande syften. Han går till källorna. Bara undantagsvis tar han sig litterära friheter eller ägnar sig åt psykologiska spekulationer. Med den grävande journalistens noggrannhet kartlägger han Kamprads nazistiska kontaktnät.”
Dagens Nyheter

”Det gäller också att inte sopa för mycket under mattan. När Expressen 1994 avslöjade att Kamprad varit engagerad i rörelser som offentligt uttalat sitt stöd för Hitler fick Ikea en rejäl törn. Uppslaget citerades internationellt och det blev inte bättre när Thomas Sjöberg med beundransvärd skärpa grävde fram ännu mer otrevliga fakta på företagets mörka bakgård. I boken med den pricksäkra titeln Ingvar Kamprad och hans Ikea. En svensk saga (1998) ges noggrann kartläggning av Kamprads nazistiska kontaktnät – ett faktum som solkade ner bilden av det omhuldade företaget rätt ordentligt. Kamprad kommer inte från ett fattigt torp utan är en godsägarson med tyskt påbrå som under stora delar av sin ungdom var medlem i den nazistiska gruppen Nordisk ungdom och hade kontakter med Per Engdahls nysvenska rörelse. Bakom Ikeas blågula fasad döljer sig med andra ord ett gigantiskt marknadsföringsmaskineri.”
Sara Kristoffersson, fil dr i konstvetenskap, kritiker i SvD och gästlektor på Konstfack